Är jag utbränd?
Är jag sjuk på riktigt?
Vad är det för konstig känsla i sidan?
Är jag deprimerad?
Har jag ångest?
Men viktigast av allt, hur ska jag bli frisk?
Detta är några av de ämnen jag kommer att behandla i den här bloggen.
Mitt namn är Victor, jag är 30 år gammal och bor i Stockholm. Till yrket är jag egenföretagare. Framgångsrik sådan på pappret. Men framgången kom med ett pris som jag nu betalar av med ränta.
På den här bloggen kommer jag att berätta just min historia. Så ärligt det bara går utan att utelämna någons privatliv.
Lets get to the point. Denna bloggen kommer att skrivas i dagboksformat med återblickar från tidigare händelser. Antagligen kommer jag att spinna vidare på mina tankar närhelst de uppstår. Vi börjar redan idag.
Jag vaknar klockan 10.00 men unnar mig en halvtimmes extra sömn då min kbt-timme inte börjar förens kl 11.00. Det har gått 3 månader sedan jag började på kbt men vi har fortfarande inte kommit igång på riktigt. Totalt har det tagit 5 månader att få hjälp av vårdsystemet. Det är bedrövligt hur lång tid det ska behöva ta. I mitt fall har jag klarat mig relativt bra tack vare min kära mor och en förstående flickvän. Min första kontakt med vården var husläkaren på den lokala vårdcentralen, jag fick träffa en sommarvikarie som tog några blodprover och skickade en remiss till psykologavdelningen. Anledningen till att jag sökte hjälp då (juli 2013) var hjärtklappning, oro, stress och en konstig känsla i sidan vilket sammantaget ledde till yrsel, overklighetskänslor och till slut ett akutbesök på SÖS då jag var panikslagen.
Det var efter midsommarafton som jag kände mig väldigt uppjagad, hade en stark inre stress, svårt att koncentrera mig och hjärtklappning. Detta ledde till sömnlösa nätter då jag låg och svettades och vaknade var 15e minut helt genomsvettig och livrädd av någon odefinierbar anledning. Att vara sysslolös om dagarna var inget som gjorde mig lugn direkt, jag var van vid att vara omkring folk i mitt företagande men eftersom jag tagit ledigt från all business några månader ville jag inte dra igång nya projekt. Helst skulle jag vilja göra alla de saker som jag väntat med att göra för att jobbet tagit all tid. Istället kände jag mig bara handlingsförlamad, uppstressad och deprimerad. Hur kunde det komma sig? Företaget hade gått fantastiskt bra de senaste åren, pengar var inget problem, jag hade alla förutsättningar i världen att göra något kul av min fritid. Ändå blev det starten på en personlig kris som jag fortfarande arbetar med.
Åter idag.
Klockan är 13. Jag är hemma igen efter kbt'n. Börjar känna viss ångest. Kan det vara på grund av tankarna på att vara ensam hemma utan något att göra i 4 timmar. Rädslan att inte ha ett jobb om dagarna, att inte ha några arbetskamrater. Då min kollega är på semester och vi inte skall börja jobba igen fören om 10 dagar har jag inte så mycket val annat än att vara hemma eller arbeta med mina egna projekt. Jag börjar tänka tankar på min framtid, på vad jag egentligen är kapabel till att jobba med. Att driva företag har jag gjort med andra människor, aldrig själv. Att vara anställd har jag provat på för 10 år sedan, jag gillade det inte nämnvärt. Att återgå till att vara anställd skulle kännas som något av en förlust. Å andra sidan kan det ge nya erfarenheter. Fast vad skulle jag jobba med? Jag har ju ingen högskoleutbildning då jag hoppade av högskolan för att starta företag. Jag behöver heller inte pengarna som en anställning medför, jag skulle enbart jobba för att skapa en meningsfull vardag och träffa arbetskamrater. Som företagare har jag alltid varit framgångsrik och full av energi men nu är jag trött, räddhågsen och initiativlös. Av någon anledning finner jag inte energin att börja jobba på egen hand. Jag behöver någon att bolla med, en partner, en kollega. Att vara helt ensam som företagare passar antagligen inte mig. Jag är en asocial sällskapsperson hur det nu går ihop. Jag behöver känna att jag ingår i ett team samtidigt behöver jag tid för mig själv när min energi är förbrukad.
När min kollega kommer tillbaka efter sin semester är det dags att sätta igång igen. Det måste bli så, det liv jag lever nu är inte långsiktigt. Ett liv utan fasta rutiner eller arbetstider. Tills dess behöver jag hålla humöret uppe och jobba så gott det går med mina privata projekt.
Nu är det dags för en tablett 15 mg mirtazepin och sängen, imorgon har jag faktiskt en del jobb med min sekreterare.
Ja hoppas och tror att din blogg ska hjälpa dig..de hjälper mig väldigt mycket att ventilera allt..tråkigt att höra att du behövde vänta så länge på hjälp av vården..det är verkligen inte okej.. men jag blir tyvärr inte förvånad. Väldigt bra av dig att du har valt att söka hjälp.
SvaraRadera